När motgång blir medgång

Åtta veckor kvar på året och skulle jag sammanfatta mitt träningsår 2014 med ett ord skulle nog motgång ligga närmast till hands. Jag avslutade 2013 med en titthålsoperation i buken, något som visade sig vara en bra mycket större deal än vad jag hade räknat med. Två veckors vila från träning blev sex (när läkarna förstod att det var tyngdlyftning och inte spinning (?) jag sysslade med) och sedan följde en lång rehabperiod. Även om tiden efter en titthålsoperation inte är i närheten så svår som efter ett riktigt snitt tappar man ändå kontakt med sina bålmuskler och får akta sig med att skapa ett för stort buktryck eftersom det har skurits i bukhinnan. Att träna tungt (buktryck) eller med stång över huvudet (stabilitet) är omöjligt den första tiden och i princip alla övningar går bort. Det tog nära fyra månader innan jag var tillbaka på samma nivå som före operation och detta slet enormt på mitt psyke.

När jag väl hade gjort comeback var det dags för nästa grej. Jag började få ont i fotleden när jag gjorde alla typer av böj och dum som jag var tränade jag mig genom smärtan i flera veckor innan jag sökte hjälp. Do not try this at home! Allvarligt guys, får ni ont sök hjälp – direkt! Tillslut fick jag diagnos och rehab, en inklämning som jag försökte jobba bort i nästan ett halvår med hjälp av sjukgymnast tills jag tillslut gav upp och sökte mig till ortopeden. Nu ska jag opereras om ett par veckor, för att ta bort inflammerad vävnad och slipa ner en liten bensporre som har bildats därinne.

Så. Ett helt år med modifierad träning. Styrkeryck, styrkestöt och boxsquats. Fun times! Knappast. Men på något sätt har jag ändå gjort viktiga framsteg. Min teknik är så mycket bättre, jag har blivit riktigt stark i draget och min böj har blivit starkare och mer explosiv av alla boxsquats. Under min rehab i våras lade jag så många timmar på att hitta rätt bålkontakt vilket ger utdelning nu.

Igår maxade jag i knäböj för första gången på ett år, mest för att känna på min gamla PR-vikt på 80 kg. Testade en etta på 82, en etta på 85 och till sist en etta på 90. Och de var så lätta! Flög upp! Tidigare hade jag ett stopp på uppvägen (strax över parallellt), nu är det helt borta. Känslan jag hade i bålen går inte att beskriva, jag har aldrig känt mig starkare.

Det är omöjligt att säga hur mitt träningsår hade varit om jag hade fått vara skadefri men det jag har lärt mig och blivit bättre på skulle jag inte vilja byta bort mot något annat. Denna känsla ska jag ta med mig in på operationsbordet om några veckor. På något sätt kanske den där motgången var en medgång, för den gav mig precis de verktygen jag behövde just då. 2015, då jävlar 😀

Share:

3 Comments

  1. November 5, 2014 / 8:28 pm

    Blir nästan tårögd av det här, haha! Så grymt att motgångar blir medgångar. Success stories or what? Helt otroligt grymt att du squatar 90 kg! You go girl!

    Kramar!!

  2. November 6, 2014 / 8:18 pm

    Åh vad jag känner med dig. Och förstår dig. Jag är så frustrerad innerst inne. Att stå och titta på när alla andra gör saker som jag inte kan göra. Ibland kommer bokstavligen tårarna av frustration. Men samtidigt är jag så stolt över min inställning till saker och ting (oftast iallafall), att jag är så glad över allt jag kan göra och jag vet att rehaben kommer göra mig så grymt stark i muskler som jag kommer ha användning för i annat än just där jag är skadad nu. 2015 kommer verkligen bli året. Vi följer varandra på resan. 🙂 KRAM!

  3. November 11, 2014 / 7:32 am

    Åh! Om du visste hur mycket jag behövde läsa det här. Jag tragglar med rehab dag ut och dag in, när alla mina systrar och bröder lyfter och hoppar. Men liksom du så tänker jag att det kommer att ge utdelning (det kommer att göra mig stark, det kommer att göra mig stark, det kommer att göra mig stark). Och – det var nog det här jag behövde. Pausa. Tänka. Göra om och göra rätt. Tack för pepp-story!

Leave a Reply

Your email address will not be published.