Min andra tävling

Min första tävling i december gjorde mig ännu mer förälskad i den här sporten! Så fort mitt sista lyft var avklarat visste jag att jag ville göra det igen. Jag älskar kicken, slitet och den där känslan när det bara blir rätt. Om någon hade sagt till mig för fem år sedan att mitt 28-åriga jag skulle se fram emot att tävla i tyngdlyftning på helgerna hade jag antagligen frågat: Vad är det?

I helgen var det äntligen dags för min andra tyngdlyftningstävling. Planen var att jag skulle våga lite mer än förra varvet och öppna med mina sista lyft från förra gången. Första rycket skulle alltså vara 42 kilo för att sedan öka till 45 och 48. I stöten tänkte jag gå in på 62 kilo och sedan göra ett försök på 65 och 67.

Det var innan jag upplevde den sjukaste träningsveckan i mitt liv. Det började torsdagen före min födelsedag, den 11 februari. I programmeringen stod tvåor i frivändning och jag hoppades på att avsluta med en dubbel på 65 kilo, som var min bästa etta då. Inga problem. Jag höjde tre kilo till. Om jag bara klarar en repetition på 68 kilo så blir det i alla fall ett PB, tänkte jag. Men det blev en tvåa på den vikten också. Jag kunde ju inte låta bli att prova en etta på 70 kilo efter det och yes – den satt också! Det var starten på någon typ av drömvecka där jag satte ett nytt PB varje dag. Under de kommande sju dagarna kunde jag anteckna nya personbästan i muscle snatch (40 kilo), stöt (65, 68, 69 och 70 kilo), knäböj (95 och 100 kilo) och styrkeryck (48 kilo). 10 personbästan på en vecka!

Förra gången jag tävlade var jag bland de första som lyfte, att tajma uppvärmningen med tävlingslyften flöt på bra och jag hade inte mer än två, tre minuter mellan mina lyft. Denna gång lyfte jag i den senare halvan av gruppen vilket gjorde stor skillnad. Eftersom alla tävlande bestämmer sina höjningar allt eftersom tyckte jag det var svårt att hålla koll på hur lång tid det var kvar tills jag skulle upp.

Jag hade ryckt 48 på träning tidigare i veckan och bestämde mig för att höja ingångsvikten så att jag skulle få en chans på 50 som sista lyft. Det skulle vara ett nytt personbästa. Både 45 och 48 kändes lätta och när jag väl lyfte 50 kom jag under men med världens efterpress så det blev inte godkänt. Sur över slarvet men ändå glad att jag inte fegade ur utan ändå försökte sätta mig under den.

Efter rycket börjar uppvärmningen inför stöten. Här bestämde jag mig för att mitt första lyft skulle bli 68 kilo. Kanske lite väl modigt med tanke på att mitt PB för bara 10 dagar sedan var 62 kilo. Men, jag ville ha minst en chans på 70. Jag tog det lugnare med uppvärmningen eftersom jag var bland de sista tre som skulle lyfta.

Men hur långsamt jag än värmde upp så var jag fortfarande klar alldeles för tidigt, mellan mitt sista uppvärmningslyft på 62 kilo och mitt första tävlingslyft på 68 gick det minst tio minuter (!!) vilket antagligen bidrog till att jag missade överstöten. Två minuter på klockan och sedan var det dags att prova 68 igen, denna gång var jag trött i bålen men ingen efterpress så det lyftet fick tummen upp. Sista överstöten på 70 missade jag tyvärr. Alla vändningar kändes lätta men överstötarna. Hallå?! Så mycket slarv, jag måste våga komma ner under stången. Det blir läxan till nästa gång.

Det är lätt att bli besviken på det som inte gick som det skulle, samtidigt försöker jag komma ihåg att den största vinsten var att jag vågade! Vågade gå in på högre vikter istället för att säkra med sådant jag vet att jag sätter vilken dag som helst. Totalen hamnade på 116 kilo, vilket är 14 kilo mer än för nio veckor sedan. Det är jag stolt över! Nu ska jag bara lära mig rycka ordentligt, jobba på explosiviteten och nöta de där överstötarna så jag aldrig efterpressar på tävling igen 😉 Let’s go!

Share:

Leave a Reply

Your email address will not be published.