Ingenting känns så bra som hemma

Efter nio månader on the road har jag lämnat London och strosar numera runt i mina älskade kvarter här i Vasastan. Äventyr i all ära men det är något alldeles särskilt fint med att sova i sin egen säng, äta filfrukost vid det soliga fönstret i vardagsrummet och spana på nya växter till ett hem som bara är mitt. Jag njuter även av att ha en mer blygsam elräkning (250 kronor kontra 300 pund… Känn på den!), ynnesten att kunna promenera överallt och få andas lite friskare luft. Ibland är det bra att lämna allt det där trygga, självklara och prova något nytt. Ibland blir det succé, som när jag lämnade Jönköping för Stockholm, och ibland en stormig förälskelse som aldrig kan hålla i längden. Plötsligt är det som om hjärnan, av sig själv, knåpar ihop en lista på det som är allra viktigast.

IMG_9260 23

Den här bilden knäppte jag förra veckan. En liten bit av mitt vardagsrum, inget särskilt egentligen. Men här syns gitarren som min man har spelat på sedan han var tonåring, vårt fina fikonträd som har fått massor av kärlek hemma hos våra vänner J och D medan vi var borta (och som har spurtat säkert 30 centimeter!) och en skymt av våra nya matstolar som har stått på min önskelista i 12 år. Ingenting känns så bra som hemma.

Det jag kommer sakna mest från London? Min tyngdlyftningsklubb LOWA där jag utvecklades så otroligt mycket och lärde mig massor. Färdigmarinerade kycklingfiléer med chili och ingefära från Waitrose som var SÅ goda och att kunna slinka in på Victoria and Albert när jag känner för det. Myllret, mångfalden och att man kan prata med vem som helst, var som helst utan att bara få en livrädd blick tillbaka. Hur en stad kan ge så mycket energi ena dagen och fullständigt dränera en nästa. En plats där alla passar in men ingen hör hemma.

Share:

Leave a Reply

Your email address will not be published.