Träning i första trimestern

Så, eftersom detta är en träningsblogg (med en rätt stor dos övrigt livsnjutigt) tänkte jag använda den för att dokumentera denna resa. Preggoresan alltså. Ja, hur funkar det egentligen när man ska skapa en människa och hålla sig hyfsat aktiv och stark på kuppen? Det ska vi ta reda på!

Min första trimester (fram till vecka 13-14, det verkar lite oklart det där) ger jag betyget över förväntan. Efter att ha hört historier om fem powernaps/spyor/gråtattacker per dag känner jag mig lyckligt lottad som slapp undan de flesta (mer jobbiga) symptom som ofta hör till den där första, sköra tiden av en graviditet. Kikar jag tillbaka på mina anteckningar (hur snabbt glömmer man?) ser jag att vecka sex, sju och åtta kryddades med lätt illamående (lite som känslan innan en magsjuka bryter ut) och trötthet som bäst botades med soffhäng. Vecka nio började jag må som vanligt igen och har gjort sedan dess.

Även om den första tiden av en graviditet egentligen inte behöver förändra så mycket på gymmet (rent fysiskt alltså) insåg jag snabbt att några justeringar var tvungna att göras. Att min kostcirkel i princip bestod av cheddartoast med ketchup gav ju inte de bästa förutsättningarna för några exceptionella prestationer, om vi säger så…

Lägre vikter. Nu tränar jag på 85 procent av mina maxvikter. Det är en ganska vanlig nivå att lägga själva träningen på även som ogravid men nu går jag inte över den gränsen även om det känns bra. Kontroll och teknik är nummer ett! Detta innebär att jag som mest stöter 60 kilo, rycker 42,5 kilo, (front)böjer (70)/85 kilo och pressar 40 kilo. Helst håller jag mig till lite lägre vikter med fler repitioner.

Nej till puls. Flåspass funkade inte alls i vecka fem-åtta. Jag blev snabbt yr och mådde illa så under den perioden fokuserade jag på rena styrkepass. Sedan några veckor tillbaka har jag infört flåspass igen och det känns bra!

Stark bål, ja tack! Det senaste året har jag varit bra på att runda av varje pass med bålövningar. Nu är detta ännu högre prio.

IMG_8794Jag tar till alla knep! Ett par vitsilvriga Nike Metcon 2 klickades hem för att ge mig en push i rätt riktning… 

Rent fysiskt har jag alltså kunnat träna hyfsat som vanligt. Mentalt har det däremot varit en större utmaning. Så fort jag fick det svart på vitt att det faktiskt fanns ett litet liv där i min mage var det som att allt förändrades – i mitt huvud alltså. Det kändes inte längre lika bra att träna med vikter nära mitt max, jag ville liksom inte pusha mig själv på samma sätt som förr. Och motivationen blev lidande. När man så länge tränat med prestation som mål blir det liksom inte lika kul att bara hålla igång.

Här gällde det att tänka om snabbt som attan, träningen får mig att må bra och kommer dessutom med en rad andra fördelar även för en gravid. Nu i andra trimestern har jag börjat följa en programmering som är speciellt utformad för blivande mammor som tidigare tränat tyngdlyftning och crossfit. Det känns som den motivationsboost jag behöver! Jag har sagt det förr och jag säger det igen – att planera sina egna träningspass är verkligen en enkelbiljett till destination jagorkarinte.

Även om det eviga vintermörkret och en späckad decemberkalender knappast gör det enklare att prioritera träningspassen gäller det att hålla ut. Snart vänder det! Hur mår er träningsmotivation på vintern?

(Tack för alla grattis här och på Instagram! Jag blir så glad!)

Share:

2 Comments

  1. Anna
    December 13, 2016 / 2:07 pm

    Jag tog en tre månaders lång första-trimestern-paus. Så tråkigt. Men grät om kvällarna för jag var så trött och illamående efter jobbet (vem fan kom på konceptet med heltidsarbete?!) men visste inte om jag skulle välja att träna eller vila. Släppte tillsist det dåliga samvetet och tog en tupplur varje kväll istället för vanliga träningen. Har inte riktigt “kommit igång”. Yogan fuckar med mina fogar och kondition är inte att tänka på (pustig nog utan). Lyfter vikter 1-2 ggr i veckan och stretchar ryggen. Men det får vara så nu. 🙂 Skönt att du haft en rätt bra första trimester!!

  2. Carro
    December 14, 2016 / 11:28 am

    Kul att du lyckas fortsätta träna. Med mitt första barn tränade jag egentligen ingenting, förutom att jag hade ett väldigt rörligt jobb. Bara tanken tog faktiskt emot. Började träna efter den graviditeten, på allvar sedan tidiga 20-årsåldern.
    Med andra barnet hade jag intentionen att fortsätta träna, men det gick inte heller. Tröttheten och att redan vara mamma till en samt jobba heltid tog överhanden. Minns hur jag försökte cykla med stora barnet i barnsadel en gång i kanske femte månaden. Höll på att kräkas av ansträngningen faktiskt. Ändå höll jag igång på jobbet.
    Efter barn nr 2 blev jag riktigt stark, började springa och lyfter skrot. Så orkar man inte när man är gravid är det aldrig försent att börja efteråt. Är väldigt lyckligt lottad vad gäller min träningsmotivation (har jag förstått) och har alltid lust att träna. Kör tre pass per vecka och älskar det.

Leave a Reply

Your email address will not be published.