Så här i stundande gör om mig-tider (hej 2016!) har jag funderat väldigt mycket på vem jag är. Kanske var det naivt att tro att jag skulle vara klar med det där som kallas soul searching på andra sidan 25 för här står jag igen. Vrider och vänder på allt som bygger ett liv. Relationer, livsstil, åsikter och framtidsdrömmar… Som om min tillvaro fanns nedpackad i en flyttkartong och jag har tömt ut hela skiten på golvet. Stök!

Om du som jag ofta går upp i dina känslor kan det med jämna mellanrum kännas som om du har hittat sanningen. Ditt kall, drömlivet, den stora lyckan! Du kommer aldrig livskrisa igen, aldrig gå vilse. Men sedan kommer det. Ett litet gnag, en längtan, en tanke. Tänk om… Skulle jag ge 2015 en hashtag så skulle den bli #förändring. Förändringen kanske inte har ägt rum ännu, några stora steg har inte tagits och inga ställningstaganden har gjorts – men den sker inom mig, varje dag.

Jag funderar mycket på identitet. Den styrs ju så ofta av vad andra tycker om oss. Vem vi väljer att leva med, vad vi jobbar med, vilka risker vi vågar ta – allt det där påverkas av den identitet som i många fall andra har skapat åt oss. Etiketter som har klistrats fast i våra pannor, personlighetsdrag som kanske inte ens tillhör oss, egentligen. Egenskaper som aldrig funnits eller som inte är en del av oss längre.

Om det är något jag vill uppnå 2016 så är det att vara sannare mot mig själv. Hämningslöst ägna mig åt idéer och utmaningar som ger mig puls. Vårda allt det fina jag har och göra fred med det som skaver. Livet 2.0! Eller kanske bara tills nästa livskris 😉

Om ingen visste något om dig, vem skulle du vara då?

Att planera bröllop innebär i princip att du ägnar åtta månader av ditt liv åt att ta beslut. Var ska vi vigas? Vad ska vi äta? Vilken fotograf ska vi anlita? Och sedan finliret! Vinet, placeringskorten, gästboken, ringarna, blommor, bordsdekorationer, musiken… Det verkar aldrig ta slut! Bäst har varit alla små stunder jag har skrivit på mina löften. Med hjälp av min telefon har jag antecknat, vridit och vänt på orden. På bussen, i hissen. Medan jag har stått i kö eller när jag har borstat tänderna. En liten del av det stora som jag har haft alldeles för mig själv.

Jag tror inte på den rätta. Jag köper inte konceptet om att det finns en person som vi är menade att vara med. Jag vet att hade jag inte träffat A den där soliga tisdagen i september hade jag med största sannolikhet träffat någon annan. Därför är jag så tacksam att jag råkade bli kär i just honom och att han blev kär i mig också. Jag är stolt. Stolt över att vi förvandlat en turbulent tonårsförälskelse till något äkta. Att vi har skapat ett liv tillsammans, ett liv som vi lever på våra villkor. Jag vet att när jag väljer den här mannen så väljer jag en smart, snabbtänkt idealist som får mig att skratta, drömma och växa. Den bästa människan jag känner.

Ta hand om varandra. Skratta mycket. Våga testa nytt. Skäm bort varandra med komplimanger, det kan aldrig bli för mycket. Lyft fram varandras bra egenskaper och förlåt de dåliga. Släpp tag om ditt ego. Hångla ofta. Uppmuntra, respektera och stötta. Ställ krav på varandra, så att ni kan vara den bästa versionen av er själva. Välj varandra varje dag.

Jag längtar så tills vi blir man och fru.

Det finns så mycket längt i mitt liv just nu. Längtan framåt, längtan bort, längtan efter något nytt… Längtan efter något spännande. Något pirrigt. Säkert är det plusgraderna som inspirerar, väcker tankar, skapar drömmar. Jag läste idag att det är vår nu, i typ halva landet. Känslan av att det är dags för något nytt, på något sätt. Får ni någonsin längtan, efter något ni inte ens kan sätta fingret på?

image3image1image2

Jag vill skapa mer. Hjälpa mer. Lära mer. Vara mer.

Ny vecka, nya möjligheter. Tidernas sannaste klyscha.

Vad längtar du efter?

Igår vad dagen D, hög tid för den fruktade men också efterlängtade fotoperationen. Min förra operationsupplevelse var ju som bekant rätt svår så inför denna drabbning hade jag jobbat undan en hel hög texter, försökt meditera bort mina rädslor och avklarat flera krissamtal med mannen här hemma. Allt för att kunna vara sjukskriven veckan ut och få chans att återhämta mig både psykiskt och fysiskt…

Och så var det inte särkilt hemskt alls! In och ut på fyra timmar, det kändes inte alls lika dramatiskt med dagkirurgi och jag mår som vanligt förutom att det känns som om min fot kommer explodera när som helst. Men eftersom jag denna gång kan resa mig upp ur sängen själv, skratta och gå på toaletten utan problem känns det som a small price to pay. Nu väntar såklart flera veckors rehab, jag har gjort det här förut och vet att känslorna kommer gå upp och ner. Min strategi är att göra det jag ska på gymmet, även om det knappast kommer vara särskilt spännande, men också fokusera mer på andra delar av livet. December är en hektisk jobbmånad för mig, jag kommer också få tid att laga mer mat och hänga med folk jag gillar. Det ser jag fram emot.

image1 2
50 shades of the same (!!) grey. Kryckorna matchade mina linnelakan och pjamasen fint! Tröjan kommer från The White Company, sponsfritt-supertips till er som letar efter sköna hemmakläder.

Jag har verkligen insett det senaste året att takten på ens utveckling går upp och ner, nu det är små steg framåt som gäller. När man precis har börjat med styrketräning går det ofta fort, man sätter personbästan varje vecka eftersom tekniken, viljan och styrkan blir bättre i raketfart. Ju mer finslip det börjar handla om, desto mer jobb krävs för att få resultat. Man kan inte förvänta sig att det ska vara payday varje vecka utan istället försöka se sin utveckling ett kvartal eller halvår i taget. Tiden däremellan är det bara grind, grind, grind som gäller 🙂

Speak to you soon <3

Ständigt aktuell snackis, hur mycket jämför du dig med andra? Alldeles för mycket svarar nog de flesta av oss, om vi ska vara ärliga. Även fast vi alla vet att andras framgångar inte påverkar våra egna är det extremt lätt att att falla dit.

Är det fel på oss som upplever de här känslorna? Egentligen är det är helt naturligt, tänker jag. Redan på förskolan märker vi att kompisen med längst ögonfransar och finast kläder får mest positiv uppmärksamhet. Fotbollslaget du spelar i strävar ständigt efter att vinna. Ni jämför betyg i skolan och du undrar varför du inte är lika smart som alla andra trots lika många timmar med näsan i böckerna? Vi lär oss att det viktigaste är att vinna. Många av oss tillbringar stora delar av vår barndom med att sträva efter att leva upp till andras förväntningar – varför skulle det beteendet plötsligt självdö när vi passerar 20?

Att vara sitt bästa jag, utvecklas och prestera kan ju såklart också föda positiva känslor och få oss att må riktigt bra. Men det är en tunn lina att balansera på och jag tror vi alla ramlar av den ibland. Här är mina tre bästa tips för att bota jämförelsesjukan…

Detoxa! Börjar du störa dig på en persons blogg eller på Instagram – avfölj direkt! Det behöver inte vara för evigt men att fortsätta följa någon som gör börjar göra dig irriterad är ingen bra idé och oftast blir de negativa känslorna kring den personen bara fler med tiden. Oavsett om du känner personen eller inte, det gynnar ingen att hänga kvar vid något som gör att du ständigt ifrågasätter dig själv. Det finns en blogg som jag har följt av och på i sju år nu… Vår relation går lite upp och ner kan man säga 😉

Var inte naiv! Det här tror jag är mycket lättare om du själv har en blogg eller är aktiv på sociala medier, för då vet du vilken liten del av ditt liv som du själv visar upp, visst? Att tro att du vet allt om en persons liv genom att läsa om dem på nätet är ganska naivt. Det finns ingenting att jämföra med, även om du skulle vilja. Du kan aldrig veta lika mycket om någon annans omständigheter som du vet om dina egna. Ofta försöker vi bara komma fram till om vi är bättre eller sämre än en utvald individ. Så enkelt är ju inte livet 🙂

Fokus! Jag tror inte på talang, jag tror på hårt arbete kryddat med lite tur. Ibland fokuserar vi så så mycket på vad andra är bra på, att vi glömmer bort vad vi själva vill vara bra på. Det är så lätt att tänka “åh, tänk om man var så bra på att laga mat” eller “så orättvist att jag inte är bra på att fotografera” fast man själv inte har någon som helst lust att experimentera med smakkombinationer eller lära sig hur en systemkamera fungerar. Om någon är bra på något, så är de troligen det för att de har lagt ner sin tid och sitt engagemang på att bli bra på just det. Fokusera mer på vad du vill lära dig än på vad andra redan kan.

Nu vill jag höra, drabbas ni ofta av jämförelsesjukan? Vad gör ni för att bota den?
Och varför är det så frestande att jämföra sig med andra?